Jag gjorde det!

Det gick! Jag har just spenderat två veckor i England efter år av pandemi och annat. Det är nästan så det känns religiöst. Bloggandet har gått på sparlåga eftersom vi samlat på upplevelser i massor och det också varit konstant varmt överallt även på kvällarna men nu har jag massor att skriva om. Jag ska bara först ringa runt och hitta hantverkare i semesterlediga juli eftersom jag en eftermiddag i London ringdes upp av min sommarstugegranne som meddelade att jag fått alla fönster på min stugveranda sönderslagna och att de även sparkat in en del av väggen och brutit upp innerdörren. Nu behövde verandan ändå rivas eftersom den är ett slitet hemmabygge från 40-talet fylld av udda mått på fönsterramarna men det hade underlättat om jag fått välja tidpunkt själv…

London. Ständigt under utveckling

Fantastiska England är kanske inte som bäst i juli och i synnerhet inte London med sin stora mängd turister i en redan stor och varm stad men nu blev det så eftersom vi skaffat biljetter till damernas fotbolls-EM och dottern hade semester. Vi tog som vanligt när vi har gott om tid tåget dit och jag var nyfiken på hur Eurostar lagt upp det efter brexit åt bägge håll så det kommer ett inlägg om det. Vi hade konsertbiljetter till Royal Arena i Köpenhamn och bokade därför avresa därifrån följande morgon 5.18 vilket gjorde att vi var i London 21.30 samma kväll. Då hade vi någorlunda hunnit smälta vår inställda konsert och det faktum att vi evakuerats från arenan av polis efter skottlossning på köpcentret Fields alldeles i närheten. Ett Fields vi själva ätit middag på och lämnat bara en halvtimme innan skottlossningen för att gå vidare ner till arenan. Evakuering skedde genom en lång vandring till närmaste Metro bland hyperventilerande och besvikna ungdomar och metron som bara gick för oss tvingades vi sedan ta till ändhållplatsen där fler poliser väntade och vi som inte kunde hämtas av någon fick vandra vidare själva i sommarnatten och åskan till en annan pendeltågsstation. Vi var inte dåligt utmattade när tåget rullade iväg mot Hamburg nästa morgon. Konstigt blir det också för mig framöver eftersom jag brukar byta från tåg till metro vid just Fields de dagar jag ska till kontoret.

Det var verkligen skönt att få skaka av sig detta genom att nästa morgon ta tåget upp till York men oj så nervös jag var. Det kändes okej att komma till England utan min man för jag har ju åkt dit hela livet men just hans hemstad där vi möttes…såklart grät jag så fort jag klev av tåget och så där höll det på när det dök upp en busslinje han dragit igång eller någon grej vi brukat skratta åt. Samtidigt var det såklart jätteskönt att få detta gjort. Jag flyttade ju själv till York för att jag ville bo där och det hade känts konstigare att inte orka åka dit mer för det är en underbar stad och dessutom kände jag mig väldigt nära honom på alla ”våra” platser. Även vår dotter reagerade och för henne blev triggern att alla lät som hennes far när de öppnade munnen. Jag kunde, inte helt förvånande, konstatera att York blir mer och mer turistigt. Englands mest fotograferade gata Shambles har nu tre olika Harry Potter-butiker. Samtidigt kändes det som om staden tagit ett kliv uppåt också med de två dyra hotell jag redan skrivit om och ännu fler bra restauranger nu trots pandemin. Precis som i Sverige är det många hemestrare.

Favoritpub mitt i York. Serverar ännu bra fish & chips.

Mina gamla hemkvarter vid Micklegate

Efter detta bar det av till Sveriges första EM-match, den mot Nederländerna, i ett hett Sheffield som jag äntligen fick se mer av än när jag bara bytt tåg och liknande. En härlig uppladdning på en pub som invaderats av gult och där en DJ spelade svenska fotbollshits och matchen slutade senare oavgjort med många av våra bekanta damfotbollsbekanta på läktaren. Tyvärr hade ett annat gäng svenskar invaderat en Wetherspoons-pub, förhoppningsvis ovetande om hur ägaren varit aktiv i att försvåra deras resor och vistelser i Storbritannien genom sitt öppna stöd för brexit.

Svenskt i Sheffields studentkvarter

Olof Lundh förbereder sig

Nästa match vi skulle se var i Brighton så på vägen hälsade vi på min svägerska och en av dotterns kusiner och även det var väldigt känslosamt och välbehövligt för oss alla. Fullproppade med jordgubbsscones rullade vi söderut till en av dotterns favoritstäder. Lite för röjig och full av dagsturister för mig men jag älskar ändå The Lanes och det toleranta och miljövänliga med Brighton. Det blev en match vi sent ska glömma, där England slog Norge med 8-0 och atmosfären var elektrisk där vi stod och sjöng och skrålade. Sedan hängde vi nere på sydkusten några dagar och oroade oss för torkan. Precis allt var gult i South Downs nationalpark men det började redan uppe i Yorkshire faktiskt.

Brighton & Hove Albions hemmaplan har utsikt

Ni kan jaga hur mycket ni vill

Pimms by the Sea

Avslutningsvis blev det London eftersom vi skulle hem därifrån och det var kanske staden som ändrats minst men det berodde nog mest på att man förväntar sig ständiga nyheter där. Den stora grejen för mig var att så många nya skyskrapor överallt nu är färdiga. Jag visste att de var på gång men att faktiskt se hur några dykt upp även västerut längs Themsen och hur du nu bara kan se coola Gherkin från en sida kändes lite underligt och ändå vet jag att det kommer fler. Eftersom vi bara skulle vara där ett par dagar så bodde vi i West End vilket inte är optimalt under juli såklart men jag ville veta att jag skulle hinna till mina gamla skolkvarter på Charing Cross Road. Där hade det inte helt otippat blivit ännu färre antikvariat och istället dykt upp en Harry Potter-butik men också ett underbart sicilianskt café där jag lätt varit stammis om det vore 1989 igen. Både där och på andra ställen hade det också öppnat nya kedjor i form av amerikanska snabbmatsstället Slims Chicken och koreanska snabbköpet Oseyo som tycktes finnas överallt. Eftersom covid var på uppgång igen åkte vi väldigt lite tunnelbana utan gick mest eller tog buss för att se vad som var nytt och det är fortfarande svårt att vänja sig vid att bussarna inte har zonindelning. Man blippar in och så är det bra med det.

Teaterpuben The Salisbury. En av de första jag besökte med mamma under min första resa till England och därför alltid speciell

Rundtur för att kolla läget sedan sist

Allt som allt en väldigt rolig, känslosam och välbehövlig resa. Det var förvisso frustrerande men ändå skönt att märka hur flera ångrat brexit. Det går såklart inte att ändra något nu men det hjälper mig att se att människor vaknat. Även bland de som inte ångrat sig har saken liksom landat och det känns som mindre aggression överallt kring just det. Däremot var det väldigt märkligt att se hur få européer som var kvar i servicebranschen. Visst har jag läst om alla som åkt hem först efter brexit och sedan pandemin men att nu faktiskt uppleva detta kändes jättekonstigt. De som var kvar fanns ofta på lite högre nivå i restauranger och på vaktbolag där de styrde upp saker. Borta var alla de underservitörer och vaktmästare man brukade se på till exempel hotell. Vi bodde bland annat på Premier Inn och där fick jag till och med mejl där de ursäktade sig för att det kunde bli viss brist på service. Jag märkte själv skillnader jämfört med förr och hur de tog in tonåringar till intervjuer som receptionister en dag och hur jag fick vänta lite längre i någon bar en kväll eftersom den bemannades av receptionisten. Det var i Sheffield också bara en stressad och pratglad äldre dam med titaniumplatta i armbågen som tillsammans med sin chef skötte hela frukosten ett par morgnar och inte hann fylla på och torka av som förr. Jag antar att det märks mest just på orter som inte kan erbjuda bästa lönen. Arbetstagarna har flyttat på sig. Kanske är det också färre EU-importer som gjort att varenda bar nu tycks ha tusen varianter på gin också. Rosa, rabarber, ingefära…Mitt i detta har servitörerna överallt plötsligt som ett mantra hunnit fråga oss om vi har några allergier. Det kändes väldigt amerikanskt. Även frågor om vi varit på just den restaurangen tidigare och om vi visste att det var ett ”sharing concept” var vanligt.

Är det Uppsala? Nej King’s Cross

En rolig upptäckt var att stora järnvägsstationer nu verkar ha fått svenska bänkar i trä i vänthallarna. Man känner sig som hemma. Annars var det mesta kring tågen som förr utöver att jag inte någonstans längre ens fick syn på de tåg min man varit med och byggt, där det står BREL York på fotplattorna. Världen håller på att springa ifrån oss men det gör den ju hemma också och en hel del är också rolig utveckling. Vad sägs om ost på rullband? Inlägg kommer om både det och all annan fantastisk mat vi åt. Vi ser redan fram emot nästa resa men är glada att vi hann hem innan värmerekordet slogs i en by inte långt från min svägerska. Det brann också då nära spåren där Eurostartågen snirklar sig ut ur östra London på sin väg mot Frankrike så det känns som om vi lämnade precis i rätt tid.

Etiketter: bloggen, Brexit, fotboll, London, Sussex, Yorkshire