En alldeles för vanlig barndom

Äntligen har jag läst en av årets mest hajpade böcker som vunnit Bookerpriset 2020. Länge låg Shuggie Bain av Douglas Stuart i högen av olästa inköp tills jag hunnit beta av den. Var den värd väntan? Jodå.

Böcker som jag på förhand vet har olycklig barndom som tema kan jag undvika. Jag tycker helt enkelt att det finns så mycket sådant omkring oss ändå i världen. Likaså är det inget måste för mig att springa och köpa bästsäljare som syns överallt men så finns det de där undantagen. Ett är om boken skildrar en brittisk barndom. Då dras jag in i min allmänna fascination kring hur samhället ser ut där med allt från mobbing av rika barn på privatskolor till hur socialtjänsten inte räcker till för låginkomstfamiljer med problem. Här handlar det dessutom om Skottland som har många egna förvaltningar och där man därför ofta ser hur de röstar igenom bra sociala reformer som går betydligt längre än i England men där landet tyvärr ändå kämpar med drogmissbruk och andra problem man sällan ser som turist. Den här boken utspelar sig dessutom under Thatchers tid vid makten när just Glasgow stod som stor förlorare med nedlagd varvsindustri och det hela påminner om delar av vad jag sett i Nordengland. I en artikel om Glasgow läser jag att stadsdelen Calton har en livslängd på 54 år vilket är trettio år kortare än Kensington och till och med kortare än Gaza.

När boken börjar är lille Shuggie i åttaårsåldern och bor med sin familj hos morföräldrarna i en arbetarstadsdel i Glasgow. Hans mamma dricker en hel del och det är trängsel i lägenheten men han är omsluten av andra även om den äldre, konstnärlige halvbrodern helst är ute och tecknar och storasystern jobbar och umgås med pojkvännen. En dag kommer hans far taxichauffören hem och säger att han skaffat dem ett eget hem. Äntligen ska de få mer plats och där finns till och med en egen ytterdörr precis som om man bor i eget hus. Familjen kör iväg men snart inser både mor och barn att boendet ligger högt upp i Glasgows ytterområden, vid en gammal nedlagd gruva. Kvarteret är fullt av familjer med gamla gruvarbetare och koldammet lägger sig bara när det regnar och kvarteret blir en lervälling istället. De flyttar in och omedelbart meddelar Shuggies far att han inte flyttar in med dem. Som taxichaufför har han naturligtvis chansen att träffa alla möjliga damer och det har han nu gjort. Flytten blir starten på bokens kärna.

Mor och barn sitter där de sitter och gör sitt bästa för att göra lägenheten lite fin, lär sig hur man rånar elmätaren och lär känna grannarna som visar sig delvis ha andra problem än alkoholism och som ser på Shuggies mor med blandade ögon eftersom hon både nykter och full är väldigt mån om sitt utseende och att vara vacker. Shuggie själv älskar just det där fina med mamman och hjälper henne ofta att knäppa hyskor och hitta smink. I skolan ses han som annorlunda och när även vuxna omkring honom påpekar saker och försöker få honom mer intresserad av fotboll än av smink så börjar han också själv att försöka ta reda på vem han är – ett sökande med verklighetsförankring som du kanske själv sett i intervjuer med författaren i press och TV. Det kan inte vara lätt att vara homosexuell i ett arbetarkvarter i Glasgow.

Shuggies syster har skaffat egen familj och flyttat ut innan hon ens flyttat in. Brodern blir kvar men som så mycket äldre kan han jobba och hålla sig borta mer än Shuggie som i åratal oroar sig för vad som ska möta honom när han kommer hem från skolan men som på ett barns lojala vis också känner en plikt att göra allt han kan för att hjälpa henne att må bra. Han lär sig allt om var mamman gömmer öl och sprit och hon i sin tur skickar ut honom att hämta de bidrag familjen lever på. Bara ett fåtal människor i den stora världen ser hur det är fatt men Glasgow har så många problemfamiljer…

Bokens beskrivningar av mammans ständiga telefonsamtal på fyllan, först till maken på taxibolaget men sedan till alla möjliga vänner och ovänner biter sig kvar i mig på grund av hur Shuggie funderar på de olika samtalen och för att telefonen blir en sorts livlina. Hans mor är nykter i perioder också och de myser tillsammans men hur ska ett barn kunna rädda en vuxen alkoholist? Shuggie gör verkligen sitt bästa att försöka.

Har du läst irländske Frank McCourts bästsäljare så känner du igen lite av stilen men här är Shuggies egna funderingar kring vem han är en stor del av boken också. Däremot finns flera likheter i hur katolska vanor hålls vid liv och ställs mot andra i samhället. Eländesbeskrivningarna är olika också men ändå plågsamt närvarande i båda. Boken är lätt att läsa även på engelska om du bara ger dig hän till den skotska dialogen och flyter med i de lokala uttryck som gör sig lättare för en svensk i skrift än som ljudbok (som en av mina släktingar kämpade med) och du kommer då att snappa upp ett och annat uttryck. Jag trodde nog att jag skulle tycka boken var okej men mot slutet hade jag faktiskt fastnat mer än jag trodde. Det fanns igenkännanden i jargongen från människor jag mött under tiden i York vilket det kanske inte gör för de svenskar som inte någon gång delat lägenhet med lite stökiga britter men desto bättre då att läsa Shuggie Bain och se inte bara det jobbiga i att växa upp annorlunda utan också i ett samhälle där alkoholen är något så normalt att ett barn blir vuxen alldeles för snabbt.

Etiketter: Glasgow, skönlitteratur