Romantik i Cotswolds

Ytterligare en bok från min boktolva är utläst och den här gången handlar det om Don’t Want to Miss a Thing av Jill Mansell som skrivit många bästsäljare inom chicklit. Jag hade aldrig tidigare läst något av henne och det visade sig vara en trevlig bekantskap. Chicklit läser jag när andan faller på och jag behöver något lättsmält att bara flyta med i och drömma. Det kräver ingen vidare koncentration men är nog så underhållande bara det är välskrivet och det visade sig Mansell vara (läs förövrigt gärna inlägget Chick-lit – inget att skämmas för på bloggen Kulturkollo).

Jill Mansell i färgglad utgåva.

Boken handlar om Dex som är en snygg singel i lyxlägenhet i London och ute på nöjen mest varje kväll. Plötsligt dör hans kära syster och lämnar lilla systerdottern kvar och Dex måste ta ställning till om han ska ändra livsstil. Jodå, det gör han för systern hade gärna velat det men för att klara skivan så flyttar han ut till sin stuga i Cotswolds så att han verkligen ska kunna bryta med sitt tidigare liv. Den där stugan köptes egentligen bara som en kul investering men nu kommer den till användning och Dex får lära känna en ny sorts människor i en liten sömnig by som dock är mindre sömnig än man tror. Här bor Frankie som driver kafé på kändistema och här bor serietecknerskan Molly bland många andra. Frankie är lyckligt gift med Joe medan Molly har ett och annat halvdant förhållande bakom sig.

Man vet hur det ska sluta redan av att läsa bokens baksidestext men det är allt som händer fram till slutet man inte har en aning om, precis som det ska vara i chicklit. Jag är ingen storslukare av genren men har ändå läst tillräckligt många för att veta att Mansell är en av de bättre. Det är driv i historien och hela tiden händer det oväntade grejer som får en att skratta och bli förvånad eller nästan generad men aldrig uttråkad och jag sträckläser. Hon är själv uppvuxen i Cotswolds och det märks för hon rör sig obehindrat mellan småstäderna och vet hur människor där kan vara. Det hela påminner om Jilly Cooper i samma trakt men är inte alls så galet utflippat och fullt av kändisar, pengar och sex utan istället för det mesta helt trovärdigt och vardagligt fast med skruv, iallafall tills man kommer till slutet som är det som drar ner betyget som tidigare hade kunnat bli en fyra men får stanna på en trea. Där har Mansell nämligen själv antytt bara några kapitel tidigare att det kan bli för mycket Disney men till slut blir det nästan för sötsliskigt ändå. Dock bara nästan – vi är trots allt i England med sin ständigt insprängda humor i det hela så jadå, jag kommer att ge Mansell en chans till när jag behöver muntras upp.

Etiketter: Cotswolds, skönlitteratur