Ett sällsamt besök hos det förflutna

Förväntansfulla utan att riktigt veta varför kom vi en dag i påskas fram till 18 Folgate Street i området Spitalfields där bara namnet får mig att tänka på näraliggande Whitechapel och Jack the Ripper. Idag ser kvarteren här inte alls ut som på hans tid men just längs Folgate står en gammal huslänga med nästan holländska fönsterluckor vid ett av husen där en gammeldags gatlykta visar att detta är Dennis Severs House som vi kommit för att se. Det småduggar och vi undrar om det alls är öppet men plötsligt öppnas den stora porten i nummer arton och ut kommer en minst sagt udda man och undrar om vi kommit för att se huset. Han tar våra pengar och släpper in oss men först efter att ha förklarat att här är det absolut tystnad som gäller och definitivt ingen fotografering. Jag som vuxit upp med teater känner hur sinnena vaknar – så här borde fler sevärdheter vara.

Stämning redan på utsidan.

Det är mörkt inne i farstun och blir ännu mörkare när vi ger oss ner i källaren där vi fascinerat inser att vi står och ser en liten bit av grunden till St Mary’s Spital från 1100-talet. Här låg alltså det sjukhus som var ett av medeltidens största och som gett namn åt Spitalfields. Snart drar längtan efter mer ljus oss mot husets kök som också ligger här nere med små fönster ut mot gatan. Tystnaden känns kompakt där vi kikar runt vid vasken med sina grönsaker halvt uppskurna som om någon just lämnat matlagningen men det är ombonat och doftar lätt av mat och det stora träbordet står redo att användas. Ingen är här men plötsligt hörs små köksljud.

Vi tar oss upp igen och in i entrévåningens lilla rum mot baksidan. Här finns allsköns anglofil parafernalia att studera också från senare tid än husets och sinnet känns lite överbelastat så jag ger mig upp för den knarrande trappan till sällskapsrummen på den finaste våningen. Här känns en titt in i det lilla rökrummet som männens värld och också detta i mycket engelsk stil med jaktmotiv. Det har firats med fina drycker här och säkert spelats kort men nu har alla lämnat oss en kort stund och kvar är bara glasen på bordet, en vält stol och den sprakande brasan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro att de haft för sig mer utan tar mig till det mer stillsamma sällskapsrummet bredvid med plats även för damerna. Här är intrycket jag får mer ljust och klassiskt bland de fina tekopparna på bordet och är det inte lite klinkande på tangenter jag hör där i bakgrunden en kort sekund?

Som ett motiv av Hogarth säger de själva. Foto: DS House

En trappa upp blir det mer personligt inne i sovrummet. Smyckena i sina skålar ligger som om någon just tagit dem av sig och jag får en väldig lust att grabba tag i den stora nyckelknippan på väggen och bara börja leva i huset. Rummet går i färger jag trivs med och där jag helt klart skulle kunna somna i den stora sängen omgiven av orientaliska saker men jag måste ju se vad som finns här mer. Uppe på vindsvåningen börjar jag känna mig riktigt iakttagen men det kan vara för att jag tittar på min man som är känslig för sådant och ser hans ansiktsuttryck. Här bor en tjänsteflicka i det lilla rummet mot gården med sina lappade kläder och trasigt hantverk. Eller kan det vara en hyresgäst? Duvorna kuttrar utanför och i nästa rum med sina väggar av tidningspapper sitter självaste Dickens och skriver. Är det så att familjen fått ge vika åt husets viktorianska efterföljare så det är därför jag inte hör dem i bakgrunden mer? Jag beger mig tillbaka ner till bottenvåningen och tar en titt in i det lilla bakre rummet igen. Efter mötet med Dickens uppe på vinden känns sakerna här mer i ett sammanhang med en mängd affischer, fanor, souvenirer och politiska budskap från det brittiska imperiet. Till sist samlas vi alla i matsalen vid den stora dörren och beundrar den öppna spisen och matsalsbordet till ljudet av en tickande gammal klocka.

Dennis Severs var en amerikansk konstnär som älskade London och bodde 1979-99 i detta georgianska hus i det då nedslitna och bohemiska Spitalfields. Han beslutade sig för att skapa en unik miljö åt eftervärlden och började inreda huset som om där bodde en invandrad hugenottfamilj som vi som besökare avbryter i deras dagliga liv. Hugenotterna flydde från Frankrike där de förföljdes för att de ifrågasatte katolicismen och många av dem hamnade just i England. De var ofta hantverkare och de som kom till London kom bland annat med kunskap om att väva silke. Det är en silkesvävarfamilj med det anglofierade namnet Jervis vi träffar i huset som huvudsakligen visar sent 1700-tal och ja, det känns verkligen som om vi har vandrat in hos en familj där stearinljusen lyser och det doftar allt möjligt i de olika rummen. Inte sedan jag var liten och Byteatern i Kalmar gästspelade för skolor i länet har jag upplevt något som har samma effekt på sinnena. Det här är verkligen en helt unikt sevärdhet.

”You either see it, or you don’t” är mottot för huset som Severs donerade till Spitalfields Trust och och tonåringen i vårt sällskap blev ganska störd av tystnaden och kunde inte koppla av det moderna bruset utan tyckte mest det var lite läskigt. Vi andra såg verkligen både det ena och det andra där vi gick runt så ljudlöst vi kunde och insöp alla detaljer. Det här är ett måste för dig som sett Londons stora sevärdheter och vill öppna dina sinnen (kontanter är ett måste till inträdet). Vill du veta vad som väntar så skaffa boken 18 Folgate Street där Severs med egna ord berättar historien.

Dennis Severs egen bok Foto: DS House

Etiketter: arkitektur, konst, London, museum