Därför läser jag

Varför läser du egentligen böcker? Frågan är ställd av Annika som veckans bokbloggsjerka på hennes blogg efter att hon provocerades av en fråga om hon läser för att fly verkligheten. Hur är det då med ert läsande? Själv kan jag säga att verklighetsflykt kan vara en av orsakerna men inte den enda (och jag läser minst lika mycket fakta som skönlitteratur). Den är orsaken när jag har det stressigt i livet och bara vill glömma världen en stund. Då läser jag faktiskt ofta chicklit och annat i genren feelgood.

Fantasyböcker är inte något jätteprioriterat hos mig men det beror egentligen på någon slags fördom jag har om att alla skulle vara lika varandra. Goda slåss mot onda och jag tror världen är mer komplex än så och mestadels en gråzon av trådar hit och dit så jag tror det är detta i kombination med att jag har så många andra böcker att hinna läsa som gör att jag sällan fastnar för dem men visst läser jag Game of Thrones som alla andra, ni som läser bloggen regelbundet vet att Neil Garman är uppskattad och Philip Pullmans triologi om den mörka materien är faktiskt något av det bästa jag läst så egentligen gillar jag genren men är kanske lite kräsen. Just här kan man kanske också kalla det verklighetsflykt åtminstone delvis men jag behöver verkligen inte vara deppig för att läsa fantasy utan det är bara för att slinka in i en mer äventyrlig värld ibland och låta mig inspireras av fantasiflöden.

Böcker om Cornwall har jag många…

Jag läser gärna deckare eftersom jag är präglad av min mor som älskar gåtor och mysterier. Allt från puttriga Agatha Christie till mer hårdkokt realism men helst något däremellan. Ian Rankin, Reginald Hill och sådana om händelser som känns verkliga och går att relatera till uppskattar jag och här är det ingen verklighetsflykt alls eftersom verkligheten är full av elände utan här är det själva pusslandet. Jag vill ha hjärngympa och tycker om och beundrar hur en författare (förhoppningsvis) skickligt får ihop alla trådar. Det sätter också min fantasi i rullning kring vad som kan pågå runt mig i samhället utan att jag har en aning och jag känner mig alltid lite mer öppen för det annorlunda efter en deckare.

Inget är som en klassiker och de läser jag både av ren allmänbildning  och för att de ofta har väldigt mycket spännande om just känslor och är bra dokument kring en speciell tidsålder. För min del blir det inte helt förvånande väldigt många brittiska klassiker där Brontësystrarna, Dickens och Du Maurier är några favoriter. Jag har svårare för Hardy och är tyvärr ingen jättefan av Austen även om hon var banbrytande som kvinna under sin tid. Det verkar handla om att jag kräver mer av miljöerna. Misären och mystiken under 1800-talet lockar liksom vilda hedar men inte nödvändigtvis tjusiga parklandskap och vetefält. Det är förmodligen av samma skäl jag älskar de ryska klassikerna nästan allihop. Den övriga skönlitteratur jag läser är ofta tegelstensromaner baserade på verklig historia där jag inte flyr undan verkligheten utan istället försöker lära mig mer om vad som hänt i världen. En författare dramatiserar och fantiserar ju såklart ofta massor för att göra människor levande och historien bra men jag brukar välja böcker jag ser har fått bra recensioner och där författaren verkar ha gjort ordentlig faktakoll och saker händer i rätt kronologisk ordning. Om det sedan blir lite mer romantik mellan en kung och hans drottning än verkligheten medgav så må det vara hänt. Här är Hilary Mantel ett bra exempel på någon jag gärna läser.

Apropå det där med miljöer så är det ofta just geografin som lockar mig som ju är insnöad på detta ämne. Jag kan köpa en bok jag tror är ganska alldaglig bara den utspelar sig i Cornwall, Yorkshire eller Edinburgh och mina bokhyllor är fulla av just sådana liksom böcker om en annan favorit – Barcelona. Jag älskar att få transportera mig till mina favoritplatser i världen och tja, kalla det verklighetsflykt då fast jag vet inte om jag vill göra det för jag läser dem ju för att jag tycker om vissa platser och inte för att jag vill fly från den plats jag är på. Då skulle jag inte läsa de allra tjockaste böckerna i solstolen på mitt älskade sommarställe…

 

Etiketter: skönlitteratur