Det är alltid en balansgång när man ska skriva något om äldre populärkultur som så tydligt bär spår av sin egen tid men jag kan inte låta bli att fastna i sådant som vi ändå skrattar åt idag såsom sångtexter till många melodier från 1900-talets första hälft och kanske speciellt de gamla engelska så det är inte konstigt att Ali Baba’s Camel har blivit en favorit och i synnerhet driften med den i en senare version.
Sången skrevs av den mycket musikaliske Noel Gay som egentligen hette Reginald Moxon Armitage och bara det blir man ju glad av. Född 1898 i Wakefield (det ska visst vara en Yorkshireman till sådant här) är han mest känd för musikalen Me and My Girl från 1937 med den kända sången Lambeth Walk, om arbetargatan i södra London, som givit upphov till en känd dans.
Skotten Billy Mason (and His Orchestra) spelade in sången om Ali Baba 1931 men därefter också The Rhytmic Troubadours liksom brittisk-australiensiska Dame Esmerelda Cicely Cortneidge och Buddy Lewis and His Band. En mäkta populär sång alltså. Ändå var det inte alls någon av de här versionerna jag hörde först utan den från 1969 med The Bonzo Dog (Doo Dah) Band.
Du som var i London på 1960-talet minns kanske detta psykedeliska band som gjort ett par senare framträdanden också i delvis ny sammansättning men alltid med humor. Hör du till en ännu yngre generation så leta upp bandet på Spotify, YouTube eller vad du nu har till hands för där kan man snacka originella texter till ett distinkt 60-talssound som ändå lyckas vara helt unikt. Vi kan tacka ITV som 1968 gjorde bandet känt i ungdomskomediserien Do Not Adjust Your Set efter att de haft med låten Death Cab for Cutie i Beatlesfilmen Magical Mystery Tour.
Egna låtar som In the Canyons of Your Mind eller deras största hit I’m the Urban Spaceman som Paul McCartney var med och producerade är värda att leta upp. Många av deras låtar är annars sådana de hittade i gamla skivlådor där de botaniserade på loppmarknader hemma i södra London och sedan gjorde egna komiska tolkningar av. En av dessa är alltså just Ali Baba’s Camel till vilken sångaren Vivian Stanshall passar perfekt. Han hade en fascination för brittisk överklass och det märks verkligen här i det egna 30-talssound han skapar. Jag höll på att skratta ihjäl mig första gången jag hörde den och även om jag nu många år senare har lugnat mig så fnissar jag alltid lite. Det är lätt att förstå hur flera i det här gänget också skapade saker med Eric Idle och andra i Monty Python och var med och skrev Beatles-parodin The Rutles. Lyssna och fascineras men leta gärna upp studioversionen sedan för där är inte bara bättre ljud utan också ett härligt sound.
”…lots of LSD”? Nej det hade inget som helst med 60-talspsykedelia att göra vilket man ju lätt kan tro tack vare Bonzo innan man inser att det sjöngs så redan i originalversionerna (och drogen uppfanns först 1938). Det handlar helt enkelt om förkortningen av den brittiska valutan vid denna tid: Librae Solidi Denarii (Pounds Shillings Pence).
Dags att höra hur den lite lugnare 30-talsversionen kunde ta sig. Väldigt typisk för sin tid:
Du som vill kan naturligtvis leta upp de andra versionerna jag nämner också för alla skiljer decsig åt. Bonzo Dog Band kommer nog alltid att vara min favorit. Dessutom är The Intro and The Outro lite av en smygfavorit bland annat bandet gjort. Inte så mycket för melodin som för låtens knäppa innehåll. Först introduceras alla i bandet med sina instrument och därefter följer en mängd kända personer som också de dras in i bandet spelandes allt från sked till sousafon. Vem visste att prinsessan Anne var så musikalisk? Och vad har den irländske sångaren Val Doonican gjort för att klippas in i låten? Varje gång man lyssnar hör man något nytt. Gillar du både jazz, 30-tal och psykedeliskt och har humorn kvar så är detta något för dig.
bara brittiskt 