Tillbaka till ruta ett

När jag var liten var världen en helt annan än de senaste decennierna. Jag växte upp med att min tyske morbror inte fick gå vart han ville på ön där jag har min sommarstuga för där var militärt område. När jag sedan reste till honom och moster i Tyskland möttes jag av en lång, grå mur bara kilometer från staden där de bodde och när vi gjorde utflykter i bergen hörde vi hundskall nedanför vakttornen. Vid sommarstugan ankrar ibland fartyg som väntar på plats i den stora hamnen bortom udden. En gång hoppade en besättningsman över relingen och simmade in till land. Han ville inte vara kvar i Östtyskland. Häng med på ett inlägg som tagit en vecka att skriva för att jag inte orkat ta in allt och kanske är det lika bra för från brittisk sida finns det mer att berätta idag än för en vecka sedan.

Mina tonårskvällar handlade ofta om att diskutera Europa och världen med min pappa som spenderat tid turnerande med cirkus på 60-talet vilket bland annat innebar några månader i husvagn mitt i Gorkijparken i Moskva men också i många andra länder i den delen av Europa. Han försökte förklara det han lärt sig om hur människor tänker längre österut och det sovjetiska systemet samtidigt som han också poängterade att vi alla har mycket gemensamt. När jag som så många andra var nervös över spänningarna mellan USA och Sovjet var det han som lugnade mig och när jag på gymnasiet läste kinesiska var det han som köpte en bok om kinesisk kultur och undrade om jag inte skulle bli svensk kulturattaché där. Tyvärr kom massakern på Tiananmen i vägen för mitt fortsatta intresse för Kina men istället satsade jag senare helhjärtat på Europa och firar faktiskt 25 år med det i år.

Allt det här är vad som nu gör mig otroligt sorgsen över att se vad som händer i Ukraina, både för all blodsspillan, förstörelse och skräck där men också för att det känns som om vi just tagit ett jättekliv 35 år tillbaka i tiden. Oavsett hur det går så känner jag mig som om vi skruvat upp den där fågeln Murakami skrivit en bok om ett helt varv. Vad ska hända nu? Blir det gerillakrig i Ukraina? Dags för ännu ett land eller två att invaderas efteråt? Jag läser att det inte helt går som Putin tänkt men desperata människor utför desperata handlingar så den vägen låter heller inte rolig att vandra. Oj så jag saknar att kunna prata med min man som också han var intresserad av världen och kunde sin historia. Nu är det istället jag som får lugna ner vår dotter så bra det går genom att förklara och gissa.

Så här folktomt var det nu länge sedan det var på stationen i Lviv. Foto: Pieter och Renée Lanser (Wiki Commons)

”Bandvagnen som ingen kan slå i terräng!” så presenterades en bandvagn på Regementets dag i Växjö tidigt 80-tal. Det var helt normalt att Sverige hade regementen lite varstans och jag med rötterna i Småland hade dem omkring mig i både Växjö och Eksjö liksom extra breda vägar både utanför Kalmar och Älmhult där vi ibland stoppades i bilen för att stridsplan skulle övningsflyga. Allt det där kändes normalt och sedan bara försvann det. Regementena blev högskolor och vägarna byggdes om. Nu ser jag hur inte bara Sverige satsar stort på ökat försvar och hur inte minst det Tyskland jag växte upp med ser ett helt systemskifte i samhället.

Det jag själv är mest nervös för mitt i allt detta är vad som händer på de stora kärnkraftverken i Ukraina. Jag hör till de som inte bara minns vad jag gjorde när jag hörde om Palmemordet, Estonia och 9/11 utan som kan lägga Tjernobyl till den listan och hur löpsedlarna på Pressbyrån på Järntorget i Göteborg skrek ut nyheten. Redan som liten var jag rädd när jag hörde om Three Mile Island i USA och lärde mig ordet härdsmälta som den tidens bogvisir. Idag vet jag mer om både miljö och politik inte minst genom jobbet och det gör mig inte lugnare. Jag följer vad som händer de stackars arbetarna på Tjernobyl nu och oroas av dagens nyhet om elavbrott även om svenska experter ger det två veckor innan kaos utbryter och inte de 48 timmarna som dieselaggregatet håller ut. Jag hoppas som optimist på det bästa men det är svårt att vara positiv i detta och mediernas domedagsrubriker hjälper inte. Likaså sjunker det nu verkligen in att detta även är ett kommunikationskrig. Bara i Sverige har olika samhällsviktiga sajter och banker varit nere flera dagar i rad vilket ingen kan inbilla mig är tillfälligheter.

Mitt i detta är det trots allt hoppingivande att se hur Europa står tämligen enade och hur till och med Ungern hänger med. Det är inte förvånande att se allt engagemang bland vanliga människor i Europa för det här kriget är nära oss geografiskt och vi förstår bakgrunden bättre än i många andra konflikter men det skaver en del att det inte är de enda anledningarna.

I Storbritannien lever man delvis i en helt annan värld. Regeringen sölade i flera dagar innan det blev något bestämt om att hjälpa människor på flykt och när det slutligen blev okej så kom det med diverse villkor och visakraven kvarstår för ukrainare som måste ansöka och vänta i veckor på att få besked. I brittiska trådar pwå sociala medier ser jag dessutom många människor som oroar sig för en ukrainsk massinvandring och menar att för många är välkomna (även om andra också har den vettiga uppfattningen att man också borde hjälpa egna hemlösa men det ena borde ju inte utesluta det andra). De verkar inte ha någon aning om att majoriteten stannar i Polen, Rumänien och de andra grannländerna och att flera skickas vidare till Italien och andra länder. Som vanligt tror de att alla vill till framför allt England. Värst är toryledamoten för Gainsborough i Lincolnshire som i parlamentet pratat om ”massimmigration” eftersom Storbritannien är ”förstahandsvalet” för östeuropéer då alla pratar engelska och arbetslagstiftningen är enkel. Han har tydligen inte förstått att detta inte handlar om arbetskraftsinvandring utan om att kvinnor och barn flyr. Han har inte heller hängt med i bristen på arbetskraft hemma i sitt eget Lincolnshire på sistone just för att ingen längre vill komma. Inte tar han något eget ansvar för den bostadsbrist han nämner heller (och jag har sett bostadseländet i hans stad många gånger från tåget, långt innan det började komma EU-arbetare dit). Hans partikollega, självaste försvarsministern, kom med en idé. De ukrainare som inte har familj i Storbritannien att ta sig till skulle kanske kunna få uppehållstillstånd om de går med på att bli fruktplockare. Man tar sig för pannan. Ständigt denna återvändsgränd av jordbruksproblem och brist på empati.

Tack och lov finns det såklart många underbara britter kvar också. Inte minst Deborah Meaden känd från brittiska Draknästet – Dragon’s Den. Det skulle gå att sitta på Twitter hela dagarna och följa diskussionerna i brittiskt samhällsliv.

Det är intressant att följa vad som händer i just Storbritannien av flera skäl. Dels för att britterna nu får en ögonöppnare om att de faktiskt geografiskt bor i Europa och detta påverkar deras säkerhetspolitik i allra högsta grad. Nu har EU förvisso ingen egen armé eftersom just det fortfarande är en känslig fråga men det beslutas mycket i EU nu som de inte längre kan påverka men där de ser hur länderna enats. Dels också för att inte minst London är fullt av oligarker och många av dem är affärsmän och mediamoguler som är bra vänner med inte minst torypolitiker men också andra politiker och förekommer i diskussioner om att ha påverkat brexitresultatet. Det finns också de som nu ber om ett slut på kriget och många har flyttat till London för att kunna verka mer fritt även om vi ju sett att de inte är säkra där heller. Jag vill inte nämna några namn på bloggen men man inser att det händer saker när en av Londons och världens mest kända fotbollsklubbar blir till salu utan att det har ett dugg med sportsliga resultat att göra.

Flera av de rikaste ryssarna i London har lämnat Highgate och det centrala Belgravia och bor nu i det fina området St George’s Hill utanför Weybridge i Surrey. Området som är känt för att både Elton John, Cliff Richard och ett par beatlesmedlemmar tidigare bott där har det senaste decenniet varit väl bevakat som privat bostadsområde men nu säkert ännu mer sedan regeringen infört sanktioner mot oligarker Det protesteras dock högt runt om i landet över att sanktionerna fortfarande inte gäller de som donerat mest till torypartiet och att de går alldeles för långsamt jämfört med i EU. Hur som helst är allt detta naturligtvis skönt för premiärministern för allt prat om Partygate och covidsiffror är ju som bortblåst och nu får han istället leka Churchill i media.

Jag upptäckte också när allt detta elände rullade igång hur brittisk media börjat stava Kiev på det ukrainska sättet – Kyev. När får vi se detta i Sverige (Kyjiv med svensk stavning)? Tydligen har det redan varit så ett tag och nu har Norge tagit efter och det har börjat synas som en fråga i våra egna sociala medier. I förrgår kom så nyheten att den lite finare snabbköpskedjan Waitrose döper om en gammal brittisk favorit i hyllorna med färdiglagat – nu heter det Chicken Kyev. En symbolhandling, javisst men de kan vara viktiga som del i ett större sammanhang.

Vill du se mer om Ukraina men också brittiska reaktioner och relaterade länkar till händelser där så sänder SVT nu BBC:s Outside Source sena kvällar. Du hittar också mycket på Youtube om du söker på brittiska nyheter. Själv slutar jag här. Det finns så otroligt mycket att skriva men jag vill inte heller att bloggen ska bli något annat än främst en brittisk rese- och litteraturblogg.

8 kommentarer

  1. verkligen ett kliv tillbaka… min far fick fly som barn från Ryssland, när de tog Karelen, min 89-åriga mor minns kriget… lite tröst att resten av världen enig nu.

    Gilla

    1. Åh, den finsk-ryska gränsen är ju ett kapitel för sig genom historien. Det måste finnas många historier i din familj.

      Gilla

  2. Ett stort kliv tillbaka! Så sorgligt! Så onödigt! Jag minns att jag som barn var väldigt rädd för Sovjet, men jag trodde att det låg långt bort. Minns känslan när jag fick se en karta och insåg hur när det var …

    Gillad av 1 person

    1. För mig var det alltid nära, där på andra sidan Östersjön och nu skrämmer media i Skåne med att det tar fyra minuter för en missil från Kaliningrad till Malmö. Allt man läser känns så bekant fast man får lägga till cyberattacker och ännu fler läskiga vapen.

      Gilla

  3. Annica · · Svara

    Jag är verkligen nedslagen, en tid jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva. Det sa jag visst om Covid också.
    Ena stunden är jag rädd, ledsen och i nästa är jag arg och beväpnad gerillakrigare. Fast jag är pacifist. Jag får inte ihop att det finns människor i Putins närhet som tillåter att detta händer, men alla är väl rädda och angivarsamhället där är starkt. De törs knappt tänka själva.
    Tänk bara på den 12-årige pojken i Ryssland som i skolan ifrågasatte lärarens påstående att Ukraina skulle befrias och avnazifieras. Han och hans mamma har kallats till förhör och elen är avstängd i deras hem. Han hade sagt att människorna i Ryssland verkar ha tvättade hjärnor. Hur kommer man åt att vuxna människor sätter dit barn som talar sanning? Pravda…

    Gillad av 1 person

    1. Jag pendlar också mellan ledsen och arg. Är i grunden pacifist och förstår ofta olika sidor men det här gör mig stundtals bara arg när jag känner hur demokratin och vår natur hotas. Det där med tolvåringen är sanslöst.

      Gilla

  4. Mycket oro och tankar som rusar runt. Jag trodde väl aldrig att jag skulle uppleva att en familjemedlem blev krigsplacerad. Det känns verkligen som flera steg bakåt. Och oavsett hur det går i Ukraina – vad händer se’n….
    Storbritanniens hållning…ja, den är väl i linje med tongångarna vid Brexit. Trist. Jag blev faktiskt chockad när jag igår fick klart för mig Storbritanniens visa-krav. Jag tror att det finns britter som idag önskar att de var en del av klumpen EU, om inte annat så som en trygghetsfaktor.

    Gillad av 1 person

    1. Nej krigsplacering känns helt overkligt. Själva har vi alltid varit en familj av campare med intresse för överlevnadstips men nu känns det plötsligt helt på allvar med den där vevradion jag köpte och man funderar på om man iallafall ska ta ut mer kontanter eftersom bankerna ligger nere titt som tätt. Just den biten är i och för sig ett positivt sidospår i Sverige. Plötsligt svalnar intresset för kontantlöshet.
      Ja det finns britter som ångrar sig utöver de som redan är remainers såklart. Många som också börjar se länkar mellan saker som inte framgått tidigare och så är det ju lite i Sverige också men inte alls i den omfattningen.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Deckarlogg

Tänkt & tyckt om deckare och annan krimi

lite mera rosa

vardagslyxen – nära & långt borta

Skriv & Res med Therese

Therese Fredriksson, aspirerande författare. Resor, författande, böcker och kulinariska upplevelser. Gärna i kombination.

The London Foodie

Bloggen om England och övriga Storbritannien

Hattrick

En blog om damfotboll av Rainer Fussgänger

Halloj världen!

Ett resemagasin och en blogg av Inger Hansson. Om resor och hållbarhet. Om vackra platser. Om fotografi, natur och lite av varje.

Bortugal

Borta men hemma. En blogg om en familj som längtade bort och hittade hem.

People in the Street

Bloggen om England och övriga Storbritannien

Att resa-podden

Bloggen om England och övriga Storbritannien

Matochresebloggen

Bloggen om England och övriga Storbritannien

Ladies Abroad

Reseberättelser, resetips och resefoton

Travel on a Cloud

Bloggen om England och övriga Storbritannien

City Lover Reser

Bloggen om England och övriga Storbritannien

JENNIFER STROUD

Bloggen om England och övriga Storbritannien

%d bloggare gillar detta: