Chavs

När vi bodde i Bryssel skaffade vi telefon genom den engelskspråkiga kundtjänsten vilket innebar att vi per automatik registrerades i den flamländska halvan av landet där befolkningen är mer engelskspråkig. Genast hade vi fått en tillhörighet i det delade landet. Själva kände vi oss nöjda med den, rent historiskt har flamländarna alltid köpt engelsk ull till sina väverier och Richard III:s syster Margaret var hertiginna av Burgund med säte i Mechelen alldeles norr om Bryssel, vi pratar varsitt germanska hemspråk och för mig med min tyska blev flamländska relativt lätt att förstå. Hur är det då när man tycker sig stoppas in i fel fack?

Owen Jones är en journalist du säkert hört talas om ifall du läser The Guardian. Han är en känd samhällsdebattör på vänstersidan i både tidningar och TV och citeras regelbundet i svensk press. Jag håller inte med om allt han skriver men mycket av det är väldigt bra eftersom han skriver om just Storbritannien där jag ibland tycker att politiken saknar all vett och sans och där klassamhället aldrig har tagit paus utan bara förändrats. Länge låg hans bok Chavs: The Demonization of the Working Class (Chavs: föraktet för arbetarklassen) i högen som väntade på att läsas härhemma men nyligen blev den äntligen läst. Den har tio år på nacken men är väldigt läsvärd än idag för dig som intresserar dig för det brittiska samhället för det har ju styrts på samma sätt i över tio år nu.

Började du resa och kanske bo i Storbritannien för flera decennier sedan så har du själv sett den utveckling som skett i landet genom åren och inte minst vad Thatcher påbörjade efter att hon valts 1979. Jag kom dit för första gången mitt i detta 1987 och just då såg jag mest som tonåring att det var ett land som inte liknade varken det Tyskland som jag också vuxit upp med eller Sverige. Jag begrep såklart att fler människor betyder ökade svårigheter och som anglofil redan då så hade jag läst på en del men jag var ändå inte helt beredd på klasskillnaderna och de slitna kvarter jag såg överallt. Jag besökte en brevvän i Lincolnshire där jag först på plats förstod hur fattig familjen var och där vi åt snabbköpets fläskpaj med vita bönor och rostat bröd i stort sett varje dag den veckan. Senare har jag bott i London och vandrat förbi både de många hemlösa och Bishops Avenue med sin otroliga rikedom i form av välbevakade hus bakom stora murar. Jag har också bott i Yorkshire med sin gamla industrihistoria av spinnerier och kolgruvor och gift mig med en man som kände väl till detta liv. Ändå har Jones lärt mig hur mycket mer som helst och framför allt med faktagranskade källor.

Visste du att David Cameron som elvaåring flög Concorde till USA för att fira med oljemiljardärerna i familjen Getty? Åt kaviar och drack Dom Perignon ombord och skålade ”Good health” till en medföljande lärare. Redan då levde han alltså ett liv de flesta av oss bara kan drömma om. Han som precis som många av dagens regeringsmedlemmar gått först i privatskola och därefter på Oxford. I hans första kabinett var 23 av 29 ministrar miljonärer. Vilken verklighet lever de i och hur ser de på låginkomsttagare? Ganska annorlunda än vi andra visar det sig inte helt förvånande när du läser boken.

Ordets ursprung debatteras men chav sägs oftast vara en förkortning av uttrycket ”Council House and Violent”, alltså motsvarande en som uppträder våldsamt och bor i kommunalt boende vilket är vad låginkomsttagare ofta gör i Storbritannien. Det symboliserar en outbildad lägre klass yngre medborgare, gärna gapiga och klädda i träningsoverall och keps, sådana du ofta ser om du tittar på verklighetens serier om brittiska vägpoliser eller Kronofogden knackar på, en brittisk motsvarighet till amerikanernas trailer trash när det gäller hur medelklassen ser på dem. I boken får du också läsa att prins William klätt ut sig till chav på ett party men att det aldrig helt lyckades eftersom han inte kunde låta som en…

Kanske har du hört talas om Boris Johnsons syster Rachel. Hon kallar sig medelklass fast man inte hör det när hon pratar för då låter hon lika överklass som både make och bror och hon tycker Thatcher var inspirerande. Hur som helst har hon en klar syn på lösningar på flera samhällsproblem även om hon inte alls jobbar för det. Inte minst när det gäller utbildning läser man i boken om hur hon tänker att alla privatskolor skulle behöva stängas och ett franskt skolsystem införas för att få bukt med klassamhället även om hon vet att det aldrig kommer att hända så länge landet ser ut som det gör.

Just det här med utbildning har jag skrivit om själv när jag recenserade en bok om brittiska privatskolor som bland annat visar hur många torypolitiker gått samma väg och nätverkat sig till fina jobb via inte minst Eton och Oxford. De här politikerna lever helt klart i en annan värld än de flesta av oss och precis därför kan de i media gå ut och säga saker som att underklassen är slarviga och lata, att de måste höja sina ambitioner, deras bidrag måste sänkas och liknande. Allt medan många i medelklassen tysta mest accepterar dessa uttalanden som sanna eller inte orkar lyssna för de vill ju distansera sig från de värsta där nere på botten och leva tryggt i sina stadsdelar och de som engagerar sig ger möjligen av sin tid eller pengar till välgörenhet om de alls har tid över efter allt de har att göra i vardagen. Jag erkänner villigt själv att jag har svårt för människor som inte intresserar sig för sin omvärld och vill skapa sig en anständig tillvaro men så bor jag också i ett land där utbildning är gratis och där vi har ett lite bättre medieklimat. I ett land där vi visserligen har både frivillig och ofrivillig rinkebysvenska men där du annars inte sätts i ett klassfack så fort du öppnar munnen. Vad ska låginkomsttagare i Storbritannien som gått i de sämsta skolorna (där redan den saken dömer bort dig i nätverkandet) aspirera till? De kommer knappast in på juristlinjen ens om de haft råd att gå där är bokens bistra budskap och lägg till det att människor med funktionshinder och inlärningssvårigheter inte heller får den hjälp de behöver och att barnfattigdomen ökar. Jones gör också upp med den seglivade myten om att kvinnor blir gravida för att få ett kommunalt boende. Det fungerar sedan länge inte så eftersom allmännyttan till stor del sålts ut till det privata.

Boken tar upp mycket mer än detta, inte minst hur även moderna rasbiologer och andra också bidragit till det tuffa klimatet och menar att visa människor helt enkelt är mer korkade än andra. Sådant vi trodde att vi hade tagit itu med en gång för alla men som nu reser sig överallt i samhället igen.

Jag håller som sagt inte med om allt i boken och det beror delvis på att jag från mycket pålitlig källa vet människor i kommunala boenden som grundlurat systemet och till exempel sålt sina sprillans nya varmvattenberedare och satt in de gamla när kommunen renoverat deras hem och jag tycker Jones målar upp samtliga som offer liksom att medelklassen i stort skiter i allt men det är trots det mycket som inte går att vifta bort inte minst kring just hur medelklassen ser på de lägre klasserna och boken är ett måste om du alls vill lära dig mer om det brittiska klassamhället och varför det är så svårt att rå på. Jag har själv till exempel fått en ny syn på den mediala drift med underklassen som syns i TV-serier som Little Britain. Det är lätt att sparka på de som redan ligger. Måste vi skratta åt dem också?

Annons

Etiketter: klassamhället, Litteratur, politik