Så fort allt förändras

Min man finns inte mer och det känns helt overkligt att skriva den här meningen.

Det som i vintras började som en enorm trötthet som vi tog för att vara ett allt för inaktivt coronaliv eftersom vi varit väldigt försiktiga visade sig vara något helt annat. Hostan som följde var inte den vanliga bronkiten utan den helt vanliga lungverksamhet vi alla har men som vi inte märker om vi är friska. Om man blir allvarligt sjuk besvärar den däremot och följs kanske av matsmältningssymptom som ju också kunde ha varit något helt vanligt. Inga smärtor utan bara dessa obehag.

Till slut dök det upp allvarligare symptom och han pallrade sig iväg till vårdcentralen men skickades omgående till akuten. Inlagd och testad i en vecka och hemskickad med obotlig cancer som spridit sig och ”några månader” att leva. Nej det gick inte att operera men jo, han kunde få mediciner. De skulle dock bara göra honom dåsig och ge högst någon extra månad och då föredrog maken att istället vara så alert som möjligt med oss den tid han hade kvar. Han skickades hem och vi planerade att kanske hinna någon utflykt på hans födelsedag innan han blev värre däran men det här var en typiskt envis Yorkshireman som ville ha kontroll över sig själv så när vi pratat om viktiga saker så stängde han liksom ner kroppen. Efter två veckor var han borta. Tre veckor från diagnos.

Den stora trösten var att det inte hade hjälpt om han sökt vård tidigare. Tumören satt på ett hopplöst ställe där ingenting hjälpt och han kan ha gått med detta i många år innan symptomen dök upp. Vi är också tacksamma att han lämnade oss utan stora smärtor. Obehaget med de andra symptomen fick han stor hjälp med av det palliativa vårdteam som kom hem till oss när helst vi behövde på dygnet och dessutom med kurator till oss alla. På den punkten fungerar Region Skåne imponerande och ska ha stort tack.

HjII i

Att bli änka som 50-åring var jag inte beredd på. Vi hade på grund av coronan inte ens firat min stora dag i vintras med en helg på ett dyrt hotell, (kanske ett av de klassiskt brittiska som jag från början tänkt). Nu när reserestriktionerna lättas upp sitter jag istället ett par veckor efter hans död och planerar begravning. En begravning hans engelska familj inte kan komma till på grund av brittiska karantänregler så vi spelar in den och hoppas att de kan komma till urnsättningen som man ju får senarelägga. Han hade själv bara en önskesång så nu blandar vi engelskt och svenskt och såklart ska Yorkshires vita rosor finnas med. Vi pratar mer på telefon än någonsin med England för nu finns det ju ingen annan som gör det och alla sörjer vi tillsammans.

Jag har fått fantastiskt stöd av mitt jobb och är fortfarande ledig men får nog börja jobba igen snart för att ha semester kvar senare i sommar – ett måste eftersom vi inte kom upp till Sörmland alls förra sommaren. Redan där hamnade jag i chock eftersom jag varit där varje sommar sedan födseln. Det är alltså min prioritering nu på resefronten. Det är familjära oaser och återhämtning som gäller. En positiv sak mitt i detta är att eftersom maken var för dålig för att klara några biverkningar så prioriterades både jag och vår dotter istället i vaccinationskön och fick snabbt vår första spruta och får nästa i slutet av juni. Efter att ha kommit över den värsta chocken funderar vi nu på en stillsam bilsemester upp till stugan där vi stannar på mysiga ställen på vägen. De senaste dagarna har vi varit på släktens landställe i Småland och det har varit så skönt att få somna till skällande rådjur och vakna till göken på ett ställe som också det visserligen är fullt av minnen men där jag varit sedan jag föddes så andra minnen tar över.

Det är svårt just nu att alls se bilder från York på Facebook och i TV men blir lättare för varje dag även om jag fasar för hur det ska kännas nästa resa tillbaka till hans barndomsstad som vi haft så många romantiska upplevelser i. Jag tar stöd i att han var så fruktansvärt besviken på brexit att vi iallafall nu kan resa till Storbritannien utan frustrerade kommentarer och utan fullt så spända upplevelser vid brittisk passkontroll där han plötsligt skulle ha valt att resa in på svenskt pass för att få köa med resten av sin familj.

Väldigt tidigt i vårt förhållande insåg vi att vi var det perfekta frågesportparet och oj så jag kommer sakna våra quiz-kvällar på puben. Nu när vi inte kunnat gå på puben har vi tittat på gamla omgångar av Only Connect på YouTube på kvällarna tills han inte kunde fokusera mer och jag visste att det inte kunde vara långt kvar. Vem ska jag nu quizza med? Sin teblogg skrev han heller inte fler inlägg i på slutet och det blev viktigt för oss att ge hans dyra kinesiska tesamling till någon som förstod vad det var så den fick en kinesisk butik han brukade handla i. Mängder av pressat te hitskickat från handlare i Kina, Sverige, England och andra länder får nu glädja andra. Själva kommer vi att spara några av de tillbehör han ofta använde, både vackra och fula. Det är lustigt hur sådant man tidigare tänkte mest tog plats nu blivit livsviktigt att hålla fast vid.

Jag är tacksam att vår dotter är vuxen och därför kommer att minnas sin pappa men arg för att han togs ifrån oss så ung att han inte fick se henne få sin universitetsexamen nu i sommar, få sitt första riktiga jobb och allt annat i livet. Otroligt ledsen att han och jag nu aldrig kommer att vandra uppför Cat Bells i Lake District som planerat. Jag får aldrig visa honom Barcelona som jag tycker så mycket om, inga grekiska öar heller…det kommer nyheter jag kommer på mig med att vilja messa honom om för att fråga om han sett dem och brittisk politik jag vill diskutera innan jag kommer på att han inte finns mer.

Vårt stora problem i vardagen var att han var extremt kvällstrött och jag en nattuggla men vi jobbade runt det där och när jag såg på TV eller satt på balkongen sent så visste jag ändå att jag inte var ensam. Istället tänkte jag att nästa morgon väntade färdig frukost för mig som är morgontrött. Nu känns det väldigt ensamt och jag är glad över alla fantastiska vänner. En skrev till och med att han var en av de roligaste män hon kände och just hans humor var det som drog mig till honom från början och det som gjorde att alla våra ibland intensiva gräl oftast slutade med gapskratt. Till och med en av hans läkare med erfarenhet från Yorkshire sa att ”han har nog humor när han är vaken”. Nu har han tystnat men vi kommer hela tiden på oss med att utbrista i något av alla hans knäppa citat.

Ta hand om varandra medan ni kan.

Etiketter: bloggen