Pusslande pensionärer

Har du BBC Brit hemma? Då kanske du har sett frågesporten Pointless som du förövrigt även hittar på YouTube. Det gäller att få så få poäng som möjligt för sitt svar, helst inga alls, därav titeln. Domare är Richard Osman som efter detta fått en stor följarskara och till och med senare ett eget frågeprogram, Richard Osman’s House of Games dit kändisar bjuds in. Nu har han också skrivit sin första bok och jag har läst den.

The Thursday Murder Club kommer ut på svenska i början av april med titeln Torsdagsmordklubben. Kanske lite missvisande för det är inte så att det mördas just på torsdagar. Istället är det den dag då Elizabeth, Ron, Joyce och Ibrahim träffas för att lösa ouppklarade mord. Det här hade kanske inte varit så konstigt om de varit poliser men här är det frågan om ett gäng pensionärer på ett lyxigt ålderdomshem ute på landet.

Coopers Chase Retirement Village är ett stort komplex med allehanda bekvämligheter och det krävs att man har pengar för att ha råd med lägenhet. Pengar är också vad ägaren Ian Ventham drar in i massor på sitt företag och för en del av dem tänker han bygga ut hemmet vars huvudbyggnader en gång var ett 1800-talskloster. Byggplanerna sätter igång en kedja av händelser och snart blir pensionärerna i Torsdagsmordklubben upptagna inte med de traktens lastgamla mord utan med ett helt nytt.

Den drivande i gruppen är Elizabeth som får fram fakta genom att använda de mest ovanliga metoder och det är också sin helt egna stil hon använder när hon är i kontakt med polisen. Hon startade gruppen med sin väninna Penny som nu ligger på hemmets sjukavdelning och istället har den ständigt bakande före detta sjuksköterskan Joyce tagit plats i gruppen som också består av psykiatern Ibrahim och så den i sammanhanget udda fågeln Ron som deltagit i gruvstrejker och är allmänt högljudd. Alla har de sina egna personligheter som komplimenterar varandra.

Jag har höga förhoppningar på boken. Det är ju ändå Osman, gammal TV-producent som har bra hand med ord och på mitt omslag utlovas gapskratt och en bra story. Kanske är det därför jag först blir besviken. Jag fastnar inte för någon av karaktärerna och Elizabeth blir jag nästan irriterad på. Jag tycker Ron som förvisso har en kändis till son och kanske därför har råd att bo där trots allt bara har placerats i gruppen som den arbetarkille som ska ge boken mindre snobbkänsla och det hela är väldigt mycket opersonlig och tillrättalagd brittisk medelklass. Lite för tillknäppt humor. När jag läst halva boken har jag ändrat åsikt och boken har tagit sig upp till godkänd men då är det på grund av alla sidopersonligheter som dyker upp med spännande historier. Prästen Mackie och den reformerade blomsterförsäljaren Peter är karaktärer som talar till mig mer och som jag gärna läst egna historier om. I slutet befästs trepoängaren av filosoferande kring det här med att åldras och vad människor är villiga att göra för varandra. Där kryper det plötsligt fram en värme som tidigare mest känts ytlig och det gör att jag kanske kan tänka mig de andra två böckerna som är planerade i serien.

Själva mordhistorien? Jodå, det hela är en blandning av otroligt och fullt möjligt och Osman knyter ihop det bra utan att vara övertydlig vilket är skönt. Poliserna är två personligheter med egna problem och känns väl lite väl överseende i umgänget med Elizabeth ibland men boken säljs ju också som humor. Klart mer verklighet än Morden i Midsomer och framför allt ställer händelserna frågor till läsaren om hur man själv reagerat och agerat i olika situationer vilket är lite av behållningen. Jag önskar bara att jag känt mer för huvudpersonerna och velat sitta där på riktigt på kvällarna och dricka gin och tonic med dem.

Annons

Etiketter: BBC, deckare, skönlitteratur