Nu är goda råd dyra

Brexit har blivit en enda lång lista på saker som slutat fungera, precis som många av oss fruktade. En av de största förändringarna och som påverkar oss svenskar på ett väldigt direkt sätt är att vi nu inte längre kan flytta till Storbritannien och jobba utan får nöja oss med att turista i upp till ett halvår om vi inte redan är på plats och har hunnit ansöka om uppehållstillstånd. Inte ens om du har brittisk familj som jag själv kan du nu räkna med att få detta om inte din brittiske partner har god ekonomi eftersom du måste tjäna mer än 26 500 pund om året eller åtminstone det högsta i din yrkeskategori. Inget för en vanlig kontorsarbetare eller servitör alltså. En bransch som drabbats svårt av denna förändring är au-pairernas. Så pass att brittiska karriärfamiljer nu fått det svårt.

Runt 45 000 brittiska familjer har varje år haft en au-pair i sitt hem men från och med i år räknas au-pairer som ”skilled workers”, det vill säga kvalificerad arbetskraft. Detta innebär att de nu lyder under samma regler som alla vi andra och måste tjäna över 20 480 pund. Det säger sig självt att det inte fungerar för en grupp ungdomar som tjänar omkring 400 pund i månaden och är inneboende.

De agenturer som specialiserat sig på au-pairer och som protesterat kraftigt utan att hörsammas säger att upp till 90% av deras kunder kommit från EU och EES-länder och att detta nu tvärstannat – det kommer inga nya ansökningar härifrån. Istället har de fått se om de kan vända sig till länderna med speciellt ungdomsutbyte med Storbritannien, så kallat YMS. Dit hör Kanada, Australien och Nya Zeeland. Problemet är bara att de är engelskspråkiga nationer och en av de största anledningarna till att resa till Storbritannien och leva på hundra pund i veckan ju har varit att få lära sig engelska på köpet och det behöver man knappast som australiensare.

Agenturerna har bett om att de specialregler som fanns för au-pairer fram till 2008 ska återföras men regeringen vägrar. Reglerna tillät den här typen av servicejobb men de togs bort eftersom de var överflödiga när alla ändå hade fri rörlighet i EU och EES (Norge m.fl.) Från regeringen sägs att några specialregler inte behövs eftersom den vill uppmuntra britterna själva att söka barnomsorgsjobb.

Foto: Sebastian Ballard

Du förstår ju hur dumt det hela är. Vilken britt med egna bostadskostnader skulle ha råd med så låg lön? Vilken familj utöver den rena överklassen skulle ha råd att betala normallön för barnskötare på heltid? Dessutom är ju hela grejen med en au-pair att de inte är utbildade barnskötare och alltså inte kan ha rätt att ha en sådan lön för vad skulle man då ge de som utbildat sig?

Det här med att lågutbildade britter ska ta över både grönsaksplockande, barnskötsel och andra jobb som inte kräver utbildning är något den här regeringen är mycket förtjust i medan samarbete med Europa tvärtom verkar vara helt bortprioriterat. Det märks också i det nya utbytessystem för studenter som ska ersätta Erasmus och där främmande språk prioriterats ner.

Hur det här ställer till det för barnfamiljer med karriärer behöver jag naturligtvis inte säga. Många kommer nu precis som i familjer med lägre inkomst att få ha ena föräldern hemma eftersom de inte har råd med nanny och barnomsorgen i övrigt sviktar. Det kanske är en lyx att ha au-pair men det underlättar onekligen för läkare och andra specialistyrken och inte minst för alla internationella familjer där man vill ha hjälp med att låta barnen prata mer än engelska hemma för att man kanske ska flytta hem igen senare eller bara vill hålla liv i familjens språk.

Har du själv varit au-pair? Själv flyttade jag till London på grund av min anglofili men några av mina svenska kompisar åkte som au-pairer och jag har delat boende med andra från övriga Europa. Senare i livet har jag som utlandssvensk haft väninnor med au-pairer runt om i världen och alla har varit så nöjda åt bägge hållen. Många har hållit kontakten och blivit vänner för livet. Tänk om det hade betytt något även för andra.

Etiketter: Brexit, jobb, London, politik