Deckare från Devon

Agatha Christie är ju Devons okrönta deckardrottning men även om hon själv föddes och hade sommarbostad där så handlar böckerna minst lika ofta om helt andra platser och dess huvudpersoner kan till exempel komma från en påhittad by lite sydväst om London eller varför inte från Belgien. Sedan en tid tillbaka finns däremot en helt ny kriminalare i Devon och han kommer nog stanna där. Det gäller kommissarie Matthew Venn.

Jag har slaviskt sett alla delar av serien Vera och många av Shetland men konstigt nog aldrig läst böckerna de (och deras extra manus) bygger på. Kanske är det inte så ovanligt att man bara följer serien och tänker att man ju redan kan historierna om man sett serien men samtidigt brukar jag alltid vilja läsa en bok innan den blir film om jag vill se filmen så jag tror mer det handlar om att just deckarserier är så många delar att börja från början med när jag väl inser att de är mer än bara TV-manus. Just därför kom Ann Cleeves The Long Call alldeles perfekt för mig när den introducerades som ”en ny serie om en polis i Devon”. Här fanns något helt nytt att börja med.

Boken heter Albatross på svenska och titeln bygger då på den tatuering som mordoffret har i nacken och som nog är lånad från Coleridges kända dikt Sången om den gamle sjömannen (The Rime of the Ancient Mariner). Bokens engelska titel är istället ett namn på ett av de skriande ljud en trut ger ifrån sig och trutar finns det gott om längs de brittiska kusterna, inte minst på den strand där mordoffret hittas.

I närheten av stranden bor kommissarie Vann, några kilometer utanför den lilla staden Barnstaple där man byter om man ska till Ilfracombe utan bil. Floden Taw rinner genom staden och möter den lite mindre Torridge innan de mynnar ut i havet mellan långa stränder och våtmarker och därför kallar Cleeves sin nya serie för just Two Rivers. För mig som varit i trakten är det lätt att föreställa sig miljöerna men det är inte bara därför jag direkt sugs in i berättelsen utan också för språket. Det är väldigt lättläst och en bra bok för dig som kanske vill börja läsa mer på engelska men samtidigt är den inte alls banal eller slarvig. Det är precis sådant jag gillar med deckare som är en genre jag läser när jag vill ha något snabbläst men klurigt som avbrott mellan tjocka romaner och facklitteratur och vill hinna läsa kapitel efter kapitel på kort stund.

Kommissarie Vann har vuxit upp i en närmast sektliknande frikyrkomiljö och eftersom han tagit sig ur den och dessutom gift sig med en annan man så har han inte haft kontakt med sina föräldrar på länge. Det här tycker jag är en spännande sak med bokserien eftersom homosexualitet i poliskåren är en sådan sak som verkar leda till konflikter i verkligheten då och då. I den här första boken är det mer Vanns egna funderingar om detta och hans familjeförhållanden vi får veta mer om men kanske bubblar det upp annat i kommande böcker. Boken tar avstamp i pappans begravning som han deltar i på avstånd, utanför kyrkan utan att alls prata med sin mamma.

Själva mordet har alltså som så många av Cleeves fall hänt utomhus på en sådan där vild brittisk plats som vi älskar att älska. En av de sista som såg offret vid liv var en flicka med funktionsnedsättning och vi får genast en känsla av att något kommer att drabba även henne, speciellt när det står klart att mordoffret kan länkas till det dagcenter hon går till. Samtidigt rör sig handlingen mycket kring huset som offret bodde i och de som bor där och det hela är visserligen smått förutsägbart här och där men mer så att jag känner mig skärpt än irriterad och upplösningen blir fortfarande till stora delar en överraskning.

När jag kommit till slutet frustreras jag över att det inte ens finns ett datum för när del två ska komma ut och till slut beställer jag A Bird in the Hand om mordet på en fågelskådare i Norfolk bara för att få läsa något mer jag aldrig hört talas om av Cleeves. Så perfekt passade hennes berättarstil mig som älskar språkliga komplikationer och utmaningar i litteraturen men som sagt inte i deckare (där P D James tråkar ut mig) även om jag också avskyr dålig språkbehandling men det är ju inte samma sak.

Kanske är det också det där med platsen. Cleeves säger både i intervjuer och i boken att norra Devon är en svåråtkomlig trakt och lite sliten och ruffig och just det är en av de saker som gör att jag själv trivs bra där för jag gillar blandningen av människor på sådana platser. Jag har tagit upp det i inlägget om Ilfracombe jag länkade till ovan och du som följer de brittiska husletarserierna lär också du ha sett att huspriserna är lägre där än i övriga Devon. Lägg till det en dramatisk natur med den kända surfstranden Woolacombe på ena sidan och Exmoors nationalpark på den andra och det är som upplagt för mysiga deckarmiljöer. Dessutom är Cleeves själv uppvuxen här och det märks också i boken. Det känns att hon vill dela med sig av småstäder och stränder människor lämnar för att kanske återvända senare.

Annons

Etiketter: deckare, Devon, skönlitteratur