Inte skakad men lite rörd

Mörkret har sänkt sig efter en grå och disig dag som ändå avslutades på ett fantastiskt sätt med att solen bröt igenom de låga molnen lagom till solnedgången rakt över Öresundsbron.

Solen till trots har det varit en ganska deppig dag. För en stund sedan slutade jag lyssna på Johnsons två timmar försenade presskonferens men från torsdag nästa vecka är det troligt att vi får se en helt ny ”Tier 4” när hela England åter stänger ner. Om parlamentet röstar ja i början av veckan kommer pubar och restauranger liksom butiker att hålla stängt så att det bara blir livsmedelsbutiker och liknande som får hålla öppet så länge de inte har avhämtning i varuskåp. Skolor och universitet liksom industri och byggarbetsplatser ska hållas igång liksom självfallet vård och domstolar men alla andra uppmanas att jobba hemma. Smittosiffrorna går stadigt uppåt i hela landet, från norr och söderut.

Ändå är det tråkigaste idag såklart att vi fått säga tack och farväl till Sean Connery, denne filmgigant. Känd som den allra förste James Bond gjorde han rollen i hela sju filmer, jag vet faktiskt inte vilken som är min favorit men det var såklart som Bond jag först lärde känna honom. Själv var han ganska trött på att alltid placeras i Bondfacket senare i livet tror jag och jodå, I rosens namn är också den värd att minnas eller för den delen hans mer komiska sida som Indiana Jones pappa. Mindre roligt är att han i en intervju sagt att det kan vara okej att örfila en kvinna för ibland vet de inte när de sagt för mycket. Jag hoppas så att det beror på att han var dryga 40 år äldre än jag och därmed från en annan tid samt att han senare vuxit upp men jag är ändå lite tveksam.

Han må ha bott på Bahamas nuförtiden och anklagats för skattefiffel för det dessutom men han föddes i stadsdelen Fountainbridge i Edinburgh och det är så jag tänker på honom. I sena tonåren hittade jag och en av mina bästa vänner på ett spel om Edinburgh där en av händelserna involverade Sean Connery och på den vägen är det. Det var också i sin hemstad han till slut adlades av drottningen år 2000 efter att det försenats några år på grund av protester från en skotsk Labourpolitiker som tyckte Connery var alldeles för politisk för en titel eftersom han i många år donerat pengar till skotska nationalistpartiet SNP (vilket han bara slutade med när det blev otillåtet att donera från utlandet).

Vila i frid Sean. Jag lämnar dig med en klassisk skotsk sång om kanalen som börjar just i Fountainbridge och som jag för första gången hörde i källaren på den klassiska musikpuben Royal Oak i gamla stan i Edinburgh.

Etiketter: Corona, Edinburgh, film, skotsk självständighet