Vi möts igen

Så har den då kommit, dagen då Vera Lynn lämnat oss. Eftersom hon var 103 år gammal så är det ju inte något oväntat alls men sett i ljuset av vad som nu händer så känns det som ytterligare ett sammanträffande vi kunde varit utan. Brexitkaos, coronakaos, drottningen i karantän och nu denna nationalklenods bortgång. Det känns som en mindre rolig bok av Sue Townsend.

Foto: Eric Koch (Wikipedia)

Från rörmokardotter i East Ham i London till alla världens hörn kom Vera Welch (som hon hette innan hon lånade ett gammalt familjenamn) under sin långa karriär. Sjunga offentligt började hon med redan som sjuåring och när hon var elva hoppade hon av skolan och satsade fullt ut på music hall medan hon bytte namn till Lynn. Redan som sextonåring gjorde hon sedan karriär som solosångerska med olika orkestrar och 1935 fick hon så vara med i radio för första gången.

Enligt BBC blev hon först nervös att karriären skulle ta slut i och med Andra världskrigets utbrott men tvärtom hade hon då redan gjort sig ett sådant namn att hon blivit de brittiska styrkornas favorit – the Forces’ Sweetheart. Hon turnerade runt  brittiska armébaser i världen och hade även tid att gifta sig 1941 med musikern Harry Lewis som sedan blev hennes manager och de fick en dotter (fler barn ville den sjungande Vera inte ha). Det blev TV-framträdanden på BBC och en hit i USA efter kriget men det är ändå på hemmaplan Vera Lynn har varit som mest älskad med nationellt hoppfulla sånger som We’ll Meet Again och (There’ll be Blue Birds over the) White Cliffs of Dover bland många andra. Sånger som älskats av alla från drottningmodern som hon blev vän med, till arbetarklassen med familjeminnen från kriget och som både tolkats av andra och gjorts i senare versioner av henne själv. Vila i frid Vera. Det har du förtjänat. Här kommer min egen Vera-favorit – en anglofil dröm.

”If England means as much to you, as England means to me”…

 

 

Annons

Etiketter: London, musik, världskrigen