Norra London i deckarformat

Ibland minns man inte hur man hittar böcker och just så var det med deckarserien om Rex Tracey av M. H. Baylis vars första bok A Death at the Palace jag just läst ut efter att den legat några månader i den stora bokhögen hemma. Kanske googlade jag bara efter deckare som utspelar sig i London.

Palatset som avses är inget av de kungliga utan i själva verket Alexandra Palace i norra London, känt för de första BBC-sändningarna, skridskoåkning och en kullig park full av ekorrar. Under mitt år i London 1989-90 bodde jag i skuggan av ”Ally Pally” som det är känt så självklart blev jag eld och lågor när jag hittade en hel serie om stadsdelarna i och kring valdistriktet Tottenham, vilket är allt från fina Crouch End (postnummer N8) och upp till Wood Green med sitt köpcentrum (N22) och bort mot långa Seven Sisters Road österut. Jag nämner postnummerdistrikten för att till och med bokens omslag gör det och det finns olika utgåvor så på min står det N22 fast jag hellre hade haft en med N4 men det tror jag är ljudboken.

Rakt genom allt går järnvägen mot Skottland som delar området i det rikare i väst och det invandrartäta i öst. Jag har bott på båda sidor och sett både teater- och mediapersonligheter i Crouch End och turkiska invandrare längs den långa Green Lanes i Haringey där vi bodde på en tvärgata (i N4 åt Finsbury Park-hållet) och hade en grekcypriotisk hyresvärd som såg ut som Frank Zappa. Därför sträckläste jag den här boken som tog mig rakt tillbaka till den tiden.

Londonvardag

Boken i sig handlar om journalisten Rex Tracey som tidigare jobbat på riktigt fina tidningar men så hände något du får läsa om i boken och nu hittar man honom på den högst lokala lilla blaskan Wood Green Gazette där han skriver om traktens hundraårsjubilarer och en och annan olycka medan han på fritiden dricker polsk öl och funderar på om han verkligen lyckats glömma sin före detta flickvän Milda från Litauen. En dag kommer Mildas bästa vän och är orolig. Ingen har sett henne på jättelänge. Under tiden har området skakats av attacker på just unga, centraleuropeiska kvinnor som alla fått delar av håret bortslitet. Rex måste såklart börja fundera på vart Milda tagit vägen och samtidigt har en rasistisk grupp börjat göra väsen av sig i kvarteren, något han vill följa upp med en intervju med ledaren men hans redaktör tycker inte sådana organisationer ska få mer publicitet så Rex får hoppas att hon ändrar sig medan han kontaktar dem själv. Flera paket med konstigt och lite hotfullt innehåll skickas till hans hem utan att han vet varför och Milda fortsätter att vara försvunnen. När han en dag besöker det ockuperade hus hon bor i ute vid Norra ringvägen ser han hur hennes ägodelar eldas upp på bakgården och utan att han vet hur är han själv snart misstänkt.

Är det här den bästa deckare jag läst? Nej långt därifrån men det märks att den är skriven av en van journalist (och manusförfattare för den delen) för den flyter på bra. Det här är en bok jag läser för igenkänningsfaktorn som alltså är skyhög för mig även om det idag är mer centraleuropéer än på min tid när det mest var turkar utöver andra invandrargrupper och britterna själva men det är enda skillnaden. Som det står på omslaget så ”osar den London” för vem som helst – ett äkta förortslondon i all sin saliga blandning människor och udda vattenhål och däri ligger charmen. Just omslaget är förövrigt klockrent med kebabställe och röda bussar i en lång rad som längs Green Lanes. Historien håller och på slutet har man fått bättre kläm på den slitne Rex och förstår varför många skriver att uppföljaren änr bättre. Läs om du har koll på norra London.

Etiketter: deckare, London, skönlitteratur