Nelsons flaggskepp

Att få gå ombord på HMS Victory var en dröm för mig i många år innan det äntligen blev av. Redan när jag pluggade i London 1989-90 läste jag om Nelsons liv och sprang på sjöhistoriska muséet i Greenwich där hans blodstänkta byxor från Trafalgar finns. Ändå dröjde det länge innan jag fann mig på marinmuseum i Portsmouth där hon ligger, fortfarande ett skepp i den engelska flottans service om så skulle behövas.

Toppmasterna var tyvärr på renovering.                      

Det blir inte mer anglofilt

Oerhört förväntansfull går jag ombord efter att ha plockat upp en audioguide och möts direkt av ett däck fullt av trummor och lyktor och dofter av trä, rep och en massa annat. Besöket är upplagt så att du går de aktre trapporna till de övre däcken innan du senare rör dig ner i skeppets inre via trapporna i fören. På så vis rör alla sig åt samma håll.

Äntligen ombord!

Jag kommer upp på däck och audioguiden styr mig bort till en mässingsplatta på däck. Här sköts Nelson! Wow! Det var här den store hjälten föll för en fransk kula, efter att en vaken soldat skymtat den engelske befälhavaren i sin uniform ombord på Victory. Varför i hela friden kunde han inte hålla sig inne eller ha klätt sig enklare?

Plakett till minne av en fallen nationalhjälte.

Jag står några sekunder och försöker föreställa mig det hela men lyckas inget vidare i solljuset bland en massa andra besökare. Audioguiden berättar senare att Nelson direkt begrep hur illa sårad han var men försökte tona ner dramatiken inför mannskapet. Hur gör man det när man har så ont att man måste se stjärnor? Adrenalinpåslaget måste vara rekordhögt på slagfält för Nelson hittar kapten Hardy och uppdaterar honom innan han diskret söker vård.

Efter detta ger jag mig akterut och in till just kapten Hardys logement. Nelson må vara amiral i flottan och Victory hans flaggskepp under slaget vid Trafalgar, varifrån han planerar och ger order men hon har sin egen kapten som ansvarar för allt ombord. Hardy och hans navigatör håller till på varsin sida bakom den stora skeppsratten som jag såklart också måste stanna vid med sina sandhinkar prydligt upphängda ovanför om det skulle börja brinna.

Tänk att detta gigantiska skepp styrts härifrån.         

Skönt med en koj som gungar med skeppet så man slapp ramla ur, tyckte nog Hardy. Fint golv.        

Insidan är lika tjusig som utsidan.

Uppe på poopdäck är utsikten fin över Victory och när jag ser längd och bredd fullt ut så undrar hur det känns på ett bastant och tungt skepp som detta i sjögång.

Victory från poopdäck.                                                   

Skeppsklockan

Det blir dags att ta sig in i skeppet igen och se hur livet var ombord.

Det måste såklart gå att kvittera ut vapen till närkamper. Allt är inte kanoner.                                    

Men kanoner är en vanlig syn. Här laddningsverktyg.                                                            

Kanonerna på rad.

Tillbaka under övre däck möts jag av rader av kanoner och det är bara de första. Ett otroligt vackert skepp. I aktern finns befälens matsal där man har strategiska möten.

Här planerades slaget vid Trafalgar.                            

Det gick att ta sig en drink.                                            

Nelson var inte knusslig utan sov vid kanonerna.      

Men Lady Hamilton skulle finnas väl synlig på väggen.                                                                             

Nelson visade sig alltså inte behöva någon vidare bekvämlighet men när jag traskar vidare mot skeppets kök får jag veta att inte bara han utan alla ombord hade hyfsad mat. Långt ifrån lyx och ofta bröd och gröt men alltid varma måltider inför slagen.

Köket hade förvånansvärt bra mat. Man skulle ju orka segra.                                                                        

Tänk om spisen eller smedjan skulle fatta eld på ett träskepp fullt av krut. Överallt fanns vatten och sand.                                                                                  

Mat i kanonernas skugga.

Audioguiden berättade inte bara om vad mannskapet åt utan här nere gick jag och lyssnade på förberedelserna inför Trafalgar. Alla skulle veta sin rätta plats och vara så redo som det bara gick. En av skeppets guider demonstrerade hur man laddar en kanon och hur den trots en rejäl rekyl står på sin plats några sekunder efter att den avfyrats med hjälp av block och rep. Här gällde det att inte stå i vägen för varandra i trängseln.

Trötta mannar sov nog i vad som helst.                      

Det krävs en hel del rep på gamla skepp om än ej nödutgångar.                                                                    

Sjukstugan

Ju längre ner i skeppets inre jag kom, ju mörkare och allra längst ner låg barlasten i form av sten men också krut och tunnor med förnödenheter. Krutrummet hade kopparväggar för att stoppa råttor att gnaga sig in. Eftersom djuren i övrigt rörde sig över hela skeppet fick de såklart inte sprida krutrester i päls och tassar som kunde explodera i närheten av spisar, lyktor och kanoner.

Här nere låg också Victorys sjukrum och hit ner fördes självaste Nelson. Eftersom han var så illa däran så fick han ingen egen sjukcell eller ens prioriterad vård utan lades med andra svårt skadade oavsett rank. Det var viktigare att få folk på fötter som hade en chans. Nelson fick istället en stor mängd cognac medan han blev mer och mer medvetslös och till slut domnade av. Så slutade livet för en av de riktigt stora och audioguiden berättar hur det till slut blev förstämning ombord när alla förstod vem som låg där nere. Tack och lov kunde han det här med sjöslag och hade redan fått viktiga manövrar gjorda så att slaget kunde vinnas. Victory var däremot även hon vid det laget sönderskjuten och den 25-årige snickaren ombord ansvarade för att snabbt täta de många hålen innan hon sjönk. Han lyckades och det gick till slut att bogsera in HMS Victory i hamn så att hon senare kunde ta hem Nelsons kropp.

Ett besök här tar två-tre timmar beroende på hur intresserad du är av allt som berättas och hur länge du vill stanna vid hyllor av bandage, tack och tåg och sjökort. Det är en fascinerande värld som gjorts så levande det bara går och den passar alla som gillar äventyr även om jag själv förvånades av hur många engelska barn som knappt verkade veta vem ”that guy with one arm?” var.

Annons

Etiketter: georgianskt, Hampshire, maritimt, slagfält