Snart bara ett år kvar

Jag har lovat att inte fokusera fullt så mycket på det politiska längre men jag vet också att några av er uppskattar det och kan inte släppa det helt så nu blir det en lång sammanfattning av de senaste månaderna. Idag kom dessutom beskedet att Storbritannien bett EU om att slippa ange exakt datum för när övergångsperioden som börjar vid utträdet i mars 2019 ska sluta. Den ska helt enkelt träda i kraft när landet lämnar EU och därefter pågå tills de menar att de är klara. För mig känns det som när jag skrev om saken sist, som ett enda stort skådespel. Det pågår säkert saker bakom kulisserna och det känns som om den här perioden kommer att få sitt eget namn i historieböckerna, lite som Stora daldansen.

 

Ser ni skillnaden på de nya och gamla t-shirtar som säljs i Bryssel? Plötsligt så verkligt. Foto: Richard Barker

 

En jag inte nämnt alls i bloggen hittills är Torypolitikern Jacob Rees-Mogg som för ett tag sedan blev ordförande i en av de stora brexitgrupperna (jag vill faktiskt inte länka). Det har inte riktigt varit klarlagt vilka som är med i gruppen men igår läckte dess brev till Theresa May i vilket gruppen efterfrågar en ”hard brexit” med omedelbara handelsförhandlingar utanför EU (de kan inte vara glada över dagens fråga till EU). Det var underskrivet av ett sextiotal parlamentsledamöter varav en dessvärre är ledamoten för mitt kära St Ives. Rees-Mogg själv är av några sedd som ett stort hot mot May medan andra ser honom som omöljig premiärminister eftersom han är troende katolik och inte
den mest uppskattade hos partiets samarbetspartner i Nordirland. Hur som helst är denne Etongrabb med konservativa familjevärderingar en som just nu påverkar mycket och många. Är det inte otroligt hur ett politiskt parti kan tuffa på år in år ut med interna stridigheter?

Labour hoppas många fortfarande på medan andra gett upp tanken på att Corbyn ska bli EU-vän. Mitt i detta har det faktiskt bildats ett nytt parti som lockar alla sorters människor som är emot brexit. Med det brittiska valsystemet räknar jag dock inte med någon större framgång men de kan
såklart påverka opinionen och har fått flera politiskt aktiva att bli intresserade. Inspirerade av Macrons kampanj har de gett sig ut på kampanj för att riva upp brexit och i maj testas de i sina första lokalval.

Apropå Nordirland som är en så viktig knäckfråga för brexitförhandlingarna så är läget nu extra spänt mellan partierna där igen efter att förhandlingar om skydd för det irländska språket har strandat i den regionalpolitiska församlingen i Stormont, Belfast. Frågan om att skydda iriskan kom efter ett uttalande av en församlingsledamot 2014 som tyckte att ”tack herr talman” på irländska lät som ”curry my yoghurt can coca coalyer” vilket upprörde oppositionen som sade sig ha hört liknande förr. Nu har ledamotens parti (se länk) beslutat att det blir ett nej till ökat skydd av iriskan från deras håll och därmed har hela det lokala regeringsbildandet omöjliggjorts igen trots att det nu är viktigare än på mycket länge att det fungerar. I normala fall hade partierna sedan fredsavtalet gjort allt för att lösa frågan men i ljuset av brexit blir det istället en strid av det hela.

Storbritannien måste inte gå ur alla EU-samarbeten om brexit blir av. Flera icke EU-länder är medlemmar i dess olika institutioner när de tillåter detta, ofta sådana med väldigt gränsöverskridande frågor. En stor sådan institution är Euratom som med sitt fördrag reglerar frågor om civil användning av atomteknik. Nu vill regeringen ändå lämna även detta och har skickat ett
lagförslag vidare till Överhuset där jag inte vet hur det har gått. Man vill helt enkelt ha friheten att köra sitt eget race även om man säger sig vilja förhandla fram ett framtida samarbete. Det här vore en särdeles olycklig konsekvens av brexit med tanke på ämnet. Det planeras för fler brittiska kärnkraftverk och nu kan ingen säga om europeiska strålsäkerhetsexperter är välkomna vid sådana byggen längre. Än värre är att britterna hotar att skicka tillbaka radioaktivt avfall till alla de länder
som skeppat det till bearbetningsanläggningen vid Sellafield i norra England om förhandlingarna inte går som de vill, däribland Sverige som visserligen inte exporterar mer nu men gamla rester av sådant här är ju inget som försvinner i en handvändning som vi alla vet. Fler transporter av avfall runt om i Europa än de som redan görs kan alltså bli verklighet. Många som har med NHS och sjukvårdsfrågor att göra är också väldigt oroade för att allt detta ska innebära förseningar i leveranser av radioaktivt material till cancerbehandlingar och annat i vården för britterna.

En partiöverskridande grupp i parlamentet har med hjälp av branschorganisationer tittat på frågan
om framtida tullkostnader för livsmedelsproducenter och bett regeringen att skapa en uppbackningsplan för producenterna om de inte ska gå under. Till exempel exporterar fåruppfödare i Wales och Nordirland tydligen 90% av sitt kött och skulle enligt rapporten inte klara en vad de tror 50%-ig kostnadsökning för den exporten. Som en följd av konstnadsökningar kan mat bli dyrare för vanliga konsumenter också för någonstans ska man ju få in pengar och det gäller naturligtvis också för oss i Sverige som importerar. Till exempel kött och ost kan bli upp till 30-40% dyrare att exportera eftersom just kött och mejeriprodukter är värst utsatta. Visst kan det för britterna gå att handla billigt med USA men då får man kanske sänka kvalitetskraven och acceptera deras klordoppade kyckling. Gör brittiska konsumenter det? Grönsaker odlas mer av på den brittiska hemmafronten och de är billigare men där är det istället att få dem plockade som är problemet nu när så få EU-medborgare söker sig till Storbritannien. Däremot har brexitvännerna redan fått jubla vid grönsaksdisken efter att flera snabbköp gjort om förpackningarna till brysselkål. Den heter nu helt enkelt något i stil med brittisk rosenkål.

Brittisk kål. Foto: Irena Switala

 

Mitt i detta kommer också rapporter om hur diskrimineringen av EU-medborgare ökar. De ombeds visa papper på att de får stanna för att få jobb, hyra bostad eller ta bostadslån. Det förekommer också att de inte får ansöka om att dela upp betalningen när de handlar trots fast inkomst och det har till och med hänt att deras resor avbokats. Allt detta är olagligt och undersöks nu men kommer sig såklart av att värdar och arbetsgivare plötsligt kommer undan med det i det nu hårdare klimatet. Kan det vara så här illa, tänker jag förtvivlat och inser återigen att även om det aldrig blir något brexit så har något gått sönder i landet.

Till sist något som visst inte blev någon stor sak i svensk media men Sveriges ambassadör i London, Torbjörn Sohlström, har intervjuats av BBC:s John Humphrys som du kanske känner igen från TV-frågesporten Mastermind. Humphrys har därmed åter hamnat i rampljuset av fel anledning (sist var det när han skämtade om
att BBC:s kvinnliga anställda efterfrågade samma lön som männen) eftersom han frågade vår ambassadör om vi i Sverige skulle börja prata tyska som andraspråk i samband med brexit. Han fick ett diplomatiskt svar att vi inte skulle det. Du hör intervjun här.

Annons

Etiketter: Brexit